Fundamentalism, relativism eller mångfald? Eller kyrkans roll för mångfalden.

För drygt två hundra år sedan, före 1781, var man tvungen att vara lutheran om man ville vara laglydig svensk. Nu registrerar vi inte religiös tillhörighet. Trots det är religionen en grundbult i många människors liv, och inte sällan hos invandrare. Hur ska kristna förhålla sig när gränserna går mitt i min korridor eller utmed trädgårdsstaketet? Fundamentalismen har inte rum för andra och man bekämpar dem. Relativismen tillåter ingen att göra anspråk på sanningen, utan sänker ribban för att inkludera andra. Pluralismen ger rum för den andre och söker miljöer där alla får plats med gott samvete. Vi söker det sistnämnda. Kyrkan kan här ha en nyckelroll.

En artikel i senaste Leadership återger ett möte med Eboo Patel. När han undervisar studenter på McCormic Theological Seminary i Chicago utmanar han dem att bejaka sin kristna indentitet. Han menar att det är en tragedi när kristna tonar ned sitt budskap i mötet med andra och uppskattar dom som har nära till talet om Jesus och de bibliska berättelserna och hänvisar till dem i samtalet, hellre än mänskliga rättigheter och ekonomiska resonemang. Patel är muslim med en doktorsgrad från Oxford, skriver bl a för Washington Post och är ledaren av Interfaith Youth Core (IFYC).

Jag läste just artikeln, och reflekterade över mötet i Ekumeniska rådet i Gislaved tidigare i veckan där vi gjorde en återblick över tidigare lokala mötesplatser för företrädare för olika religioner och insatser för vårt gemensamma samhälle. Detta för att se nästa steg. Det var samma inställning som hade gehör. Tron är inte ett hinder, förr en förutsättning för ett meningsfullt samtal.

Både min egen erfarenhet i Sydasien och böcker på bordet uppmuntrar den synen. Efter jordbävningen 2005 i norra Pakistan fick vi vi ibland höra att lokala kontakter kände sig tryggare med övertygade kristna, som bad och räknade med Gud, jämfört med en del uttalat sekulära hjälporganisationer. Jag vet inte om vi gjorde ett bättre jobb, men tron stärkte nog förtroendet.

Meic Pearse skriver i boken Why the Rest Hates the West att en en av orsakerna till konflikter och frustrationer mellan öst och väst inte är skilda uppfattningar, utan att vi inte längre står för något. Hur ska man samtala med någon som saknar ståndpunkt? Teologen från Sri Lanka, Vinoth Ramachandra, stryker i The Recovery of Mission under att man kan mycket väl vara tolerant och stå för en klar uppfattning. Utan en övertygelse finns i själva verket ingen tolerans. Den förutsätter att det finns något att tolerera. Den tillåter olika tankar och friheten att ha en annan uppfattning.

Vad jag vill säga, och som är så befriande, är att mötet med en annan tro, inklusive en som inte skäms för att göra anspråk på sanningen, inte kräver att jag backar om min egen tro, utan att tydlighet här inbjuder den andre att också tala fritt. Med övertygade kristna i tankarna säger Patel:

- De är inte rädda att äga sin identitet och berättelse och det ger alla andra andra friheten att göra detsamma.

Vi kan känna samma sak: Friheten många muslimer känner över att tala om sin tro, borde uppmuntra kristna och andra religioners företrädare att också vara tydliga.

Det påminner om The Reluctant Fundamentalist, av Moshin Hamid, som beskriver sin tid i USA, och relationen till en fashinerande ung kvinna, underbar kropp, men med en sjuk själ. Hon tar sedan livet. Han är mycket begåvad, får ett drömjobb i en byrå som värderar företag, lägger ned sin själ och vinner ledningens förtroende. Men han lämnar det sedan, otillfredsställd, reser tillbaka till Lahore, sin familj och värderingarna där, till fundamenten han känner till och är trygg med. Alltihop fängslande beskrivet som en berättelse för en utländsk besökare i skymningen på ett matställe utanför kungsmoskén i Lahore.

En av kyrkans stora uppgifter i samhället blir då att skapa mötesplatser för ökad tolerans och gemenskap. Religionen har det trångt i det svenska offentliga samhället men spelar en stor roll för många nya svenskar. Här kan kyrkan hjälpa till att bygga broar som hela samhället har nytta av – att, i Jeremias anda, på det sättet söka vår stads bästa! (Jer 29:7). Patel uppmuntrar oss att stå för det vi tror på: ”att vara mer kristna”. Istället för ett hinder är det en förutsättning för en dialog, ja för toleransen självt!

Vecka 18

Funderar vidare på det där med ensamhet. Ett gott möte med den andre lindrar ensamheten, genom relation vi delar. Undrar vad Martin Buber skulle sagt? Har bett Marcus låna hem hans bok: Jag och Du. En träff med en annan människa kan bli till ett möte där vi delar samma rum. Vi kan vara på väg mot olika håll, ha ”olika världsbild, men mötas i samma värld”, på en mötesplats, gärna en gammal med ett stort ”M”  på en skylt. Vi stannar, möts, och har med oss det vi delade, vi äger inte varandra, men är delägare i samma möte.

Denna veckan hade vi samling med Ekumeniska rådet. Vi talade om vår roll i samhället, på flera plan. Och så var interreligiösa och interkulturella möten på dagordningen. Något att vara rädd för? Nej, för i mötet kan min tro förtydligas. Och två som tror kan samtala om trosfrågor. Östs frustration med väst, är enligt Pearse att Väst inte  tror på något, man får inget svar; man hälsar, pratar, men det blir inget möte, åtminstone inte om det som många håller högt, sin tro. Vi behöver inte vara rädda, eller skämmas för att vi är troende, åtminstone inte i samtalet med den stora delen av invandrarna som har en religiös övertygelse.

Verkligen spännande att tänka på kommande möten. Det handlar också om integration, inte så att alla blir som jag, eller jag som dom, men vi skapar något nytt, som inte fanns innan, som också leder till ökat förtroende. Och så talade vi om kyrkan som mötesplats, det var verkligen spännande!

Alla sorg är unik – utan undantag

”Alla relationer är unika.
All sorg är unik.
Det finns inga undantag.”

Vad ska man då säga. Det säger sig självt. Mindre ger mer. Två öron, som ”lyssnar med hjärtat” föreslår erfarenheten, (jmf. t. ex. www.sorg.se, varifrån citatet kommer). Att vara människa är att vara ensam. Min relation blir aldrig Din, inte ens den vi delar. Allt Du möter har en vinkel som bara Du kan se, för enbart Du står där Du står. Spåren kan vi dela. Använda samma grind. Men det är enbart Du som är just där, just nu. Som sorgen. Jag tycker det är svårt att säga, eller uttrycka, mitt deltagande i en sorg. För vad vet jag? Vad kan jag dela? Jag kan vara ledsen, på mitt sätt, för Din sorg.  Är det en förlorad person, svikande hälsa, ett borttappat tillfälle… Ledsen. Det är väl allt. Inte att förringa, intensivt kan det verkligen bli, men med begränsad insikt och inlevelsemöjlighet.

Tack för Herden som känner alla individer i hjorden! Texten från Johannes tionde kapitel tredje söndagen i påsktiden lovar det. Här kan jag vara till fullo känd. Ensamheten har en lösning hos människornas Herde.

Söndagens predikotext var svårare att få håll i än vad jag hade väntat. ”Jag är den gode herdern” kommer inte förrän nästa år… Det fick bli om ”Jag är grinden” istället. Efter gudstjänsten kom en av de många goda lyssnarna och talade om att han såg framför sig en grind som alltid öppnar i färdriktningen, går man in går den med, går man ut, likaså! Precis så tror jag det är. Att gå ut och gå in, och finna bete, den ”mat” som det är att göra Guds vilja, både i fållan och i världen.

Namnsdagen

Idag valde vi namn för 3Kyrkor tillsammans. Vi kommer att bli Gislaveds frikyrkoförsamling. Det är viktigt med ett namn. Det är en del av formen som påverkar innehållet. Gislaveds frikyrkoförsamling, neutralt och bra. Vad kommer det att betyda? Platsnamnet ger en del. ”Frikyrkoförsamling” leder mångas tankar på sitt sätt. Men i stort är det fritt att fyllas: För, som Modéus skriver: ”…man skapar det varje dag genom sitt sätt att leva.”

Annars är jag rädd att jag kommer att minnas veckan som veckan jag gjorde bort mig. Smärtsamt. Tänk om man kunde backa bandet… Och när jag försökte rädda situationen, blev det bara värre! Vad det var? Det vill jag inte dra, det räcker med att dom som var där vet. Tron på honom som är både Nåd och Sanning är en särskild tillflykt också en sådan vecka. Nu kommer en ny vecka, oinbjuden, oskriven, välkommen, men inte mycket att orda om.

Nästa söndag vill jag predika om den Gode Herden, på ett sätt som ökar trängseln i hans närhet!

Annandagen

Dagen efter påskdagen! Det nya livet kan börja. Kanske med en ny bloggsida.Vi är avgränsade bakåt, åt sidorna, men framåt och uppåt är det öppet. Vägen ligger där, utlagd, om än inte helt synlig.

Så mycket av detsom varit finns i Sydasien. Vägen framåt måste gå vidare på det underlaget. Så mångaval är redan avklarade. Det som nu öppnar sig inbjuder till en samling av energin och focus av blicken, på det som ligger där förberett i vår Herres mission. En del av det tror jag handlar om att behålla kontakten med det somvarit. Att ”heja på” våra vänner i Asien.

En del annat anar jag. Jag vill återkomma till det allteftersom det rullas upp, och jag tar tid att sitta ned utmemd vägen; observera och fundera.

En levande glad fortsättning på påsken!